Det har varit en helt otroligt härlig helg!

Det galet vackra vädret lär väl inte undgått många. Själva har vi levt i shorts och kortbyxor de senaste dagarna, toppnotering 23,5 grader i skuggan.

Vi bestämde oss för att fly från allt vad telefon, internet och el heter upp till fäbodarna i Malung. Vi brukar vara där uppe en eller kanske två dagar i sträck i vanliga fall men nu blev det alltså 5 hela dagar i lugnan ro. Det har också blivit lite tradition att hålla till där uppe med sambons släkt vid vissa högtider och då speciellt just påskhelgen.

E***** var lite extra uppspelt den här gången dock eftersom det här var då alla på hennes sida skulle få veta om kommande bebis. Välkomnandet ifrån alla då Emily kungjorde det hela vid samlingsbordet blev faktiskt inte med sådan pompa och ståt som jag hade trott men det växte mer och mer under kvällen. Kanske blev alla lite tagna bara men desto mer alkohol som kom ut i blodet desto mer hamnade vi i fokus. 

Därefter var det 3 otroligt rogivande dagar med snack och lekar, eldande i kaminer, grillning, bastubad och lite promenad längs forsen o.s.v Känslan av att inte höra något elektriskt eller mekaniskt ljud över huvudtaget är verkligen helt makalös.

Själv hoppas jag på lite mer direkta gratulationer om 3 veckor då min familj får reda på nyheten. Jag har tillochmed börjat fila på ett tal som jag kanske lägger ut här sen när det är klart. :)

Igår var det dags för full kalabalik!

E**** var väldigt nedstämnd och tyst under middagen som jag lagat. Strax efteråt säger hon att hon genast måste åka till sjukhuset. Utan att gå in på "gross"-detaljer kan jag avslöja att jag och hon bara några sekunder senare sitter i bilen och jag spättar på i 150 blåst mot Lasarettet. Hon sitter och tjuter i bilen och jag försöker dölja att även jag har gråten i halsen. Allting håller på att rasera som ett jäkla korthus då vi båda tror att vi förlorat barnet.

Allt därefter är en enda dimma fram till att hon kommer ut från undersökningen och istället är jätteglad. Hon liksom bara skiner och säger -"Jag har sett vår bebis!". Det var inte alls vad jag förväntade mig men herrejävlar vilken lättnad!

Det var visst inte barnet som orsakade skadorna utan den lilla hade helt enkelt växt så snabbt att något gått brustit i E****.

Dagen efter var det en väldigt trött dag på jobbet då halva natten spenderats på sjukan istället för att "bevara skönheten" men livet kändes ganska lätt iallafall!

Häromdagen hände någonting väldigt konstigt och oväntat.

Helt plötsligt börjar E**** klaga på att hon har smärtor i sidan. Inte lägger jag någon större vikt vid det heller. Kvinnor har ju som bekant en larvig smärttröskel och brukar väl ändå mig veterligen gnälla oavsett med jämna mellanrum.

Minns någon: -"Ni kvinnor pratar om att föda barn. Ni skulle bara veta hur det känns när en kille är RIKTIGT förkyld!"

Kanske världens bästa reklamsnutt näst efter, -"Det är en.... cab?", såklart! 

Men efter ett tag inser jag att hon ändå menar lite allvar då hon ringer sjukvårdsupplysningen. Jag börjar sakteliga inse att hon börjar "freaka ut" lite grann. Hon berättar om hur det känns och pratar om att hon är rädd att något är fel. Fråga mig inte efter den medicinska termen, "utomkvädesfostersomhopparoskuttar" kanske?

Hon pratar med upplysningen på telefon och får lite direktiv som säger att det både kan vara helt normala smärtor men att hon ska hålla koll på det ena och det andra. Exakt vad vill jag inte ens skriva om, jag har lite svårt för sånt där äckel, och ord som blödning och ... nä USCH!

Nåja, vad gäller själva händelsen så verkar det lugna ned sig lite under kvällen och förmodligen är det ingen fara. MEN! Jag insåg någonting mitt i hennes lilla hysteristegring.

Det här påverkade även mig ganska starkt och jag började även jag (om än i det tysta) nojja lite och ha en massa farhågor om worst-case-scenarios. Samtidigt kände jag vilken enorm smärta det hade varit om vi blivit av med barnet. Kanske var det här ett första steg till någon slags kärlek till det här lilla livet vi ska få ta hand om.

Jag överraskade mig själv måste jag säga. Har jag verkligen redan gått ifrån fullständig panik om hur mitt liv skulle slås i spillror till att nu inte kunna tänka mig ett liv utan små knottar som ska springa runt och härja här hemma?

Första riktiga vårhelgen nu. Äntligen har solen återvänt och jäklar vad snabbt snön smälte bort. Det var helt otroligt skönt att komma ut och vårstäda. Här uppe har vi ju trots allt haft ständig vinter i över 6 månader iår, det är inte klokt! Bara för 3 veckor sedan blev jag tvungen att skotta mig fram i 1 meter snö för att någon här hemma fick ett galet infall att det skulle grillas. Det visste jag ju inte då men nu såhär i efterhand förstår jag ju att den idéen kom från hennes mage av dubbel anledning. 

Bilen fick sig också en riktig städning i samband med däckbytet. När bilen är fin är jag glad, det vet sambon också. Nu jävlar får hon inte köra min bil i några lerpölar!

Före    Efter  

Nu är vi tydligen i vecka 7 och då fick jag veta att hjärtat har utvecklats och börjat slå där inne i magen. Sedan under dagen mitt i när jag stod ute och krattade och hon påtade i landet infann sig en underlig känsla i mig. Även trots att inte hon fått så mycket mage än så kändes det lite som att vi var 3st där ute. Som en slags "familj". 3 hjärtan åtminstone!

Ooops!

Jag har snabbt blivit tvungen att radera mitt namn ifrån bloggen. Vi har ju inte berättat nyheterna för någon än. DUH!

Om och då menar jag verkligen OM nu någon man känner råkade läsa den här bloggen vore det ju KATASTROF! Det är ju visserligen inte troligt då den hittills har hela 2 st besökare. Och vidare misstänker jag att de två besökarna båda är jag ifrån två olika ställen bara..

Vi tänkte ju nämligen avslöja det hela med lite pompa och ståt. Klurigt och finurligt nog har jag minsann lyckats samla stora delar av familjerna till en gemensam get-2-gether om några veckor. Nu kan jag ju såklart inte avslöja vad och var vi planerat detta heller för då skulle man ju såklart också kunna vara busted illa kvickt.

Med andra ord innehåller det här inlägget... ingen information över huvudtaget. Sammanfattning: Mitt namn är numera hemligt, jag har planerat något hemligt vid en hemlig tidpunkt och på hemlig ort. 

There ya go, inte ett dugg klokare har någon blivit!

Jaha, nu har det gått en vecka och röken har lagt sig. Den initiala chocken av den bomb som sambon släppte har nu börjat släppa någorlunda. 

Det var förra tisdagen när jag kom hem från jobbet, går igenom min sedvanliga uppfräschningsritual (2 min.), och möter henne i vardagsrumssoffan.

-"Du, jag är med barn"..

.. Därefter känns det som allting bara blev en enda dimma. Hehe, det kan visserligen bero på att jag snabbt vände mot spritskåpet och tog fram en flaska Old Pulteney och hällde upp ett rejält glas, 3 dl. Hur vet jag det? Men självklart mätte jag upp med decilitermått. Laglydig och noggrann som jag är kalkylerade jag snabbt hur mycket jag kunde dricka och fortfarande få köra morgonen efter. 

Uppenbarligen lyckades jag häva ur mig en och annan illa vald kommentar efter det där glaset också. Den första kan jag iförsig inte skylla på alkoholen, det guldkornet kläckte jag ur mig direkt: 

-"Är du säker? Har du inte bara slarvat med träningen på sistone"?

Det här är ett typexempel på ett skämt som uppenbarligen INTE går hem hos kvinnor. Fråga mig inte varför! De är outgrundliga, minst sagt. Något senare frågade jag dock henne om det var bekräftat.

-"Bara med graviditetstest ifrån apoteket", svarar hon.

Enligt förpackningen visar det sig att den endast är 99.7% trovärdig varpå jag utbrister:

-"Ja men då ska vi väl inte måla FAN på väggen än".

Självklart insåg jag snabbt misstaget och rättar snabbt mig själv:

-"Jag menar, då ska vi inte ta ut något i förskott än!"... Men skadan var väl redan gjord. 

Hela veckan har varit ett virr-varr av tankar och funderingar därefter. Men nu har ett slags lugn sänkt sig och helt plötsligt kan jag börja tänka på framtiden. Uppenbarligen ska jag bli "pappa". Hmpf! Jag som fortfarande känner mig själv som ett barn. Jag är 29 år om någon undrar..

Vi försökte boka in ett besök hos barnmorskan men i dagens "välfärdssamhälle" visade sig det vara lättare sagt än gjort. Vi får se när vi kan få en tid för detta, SPÄNNANDE! 

Det här var första inlägget i min första "blogg". Vi får väl se vart detta leder..